Slaget om Pyttipanna utkämpades 1974, mestadels på sidorna i Dagens Nyheter.

Det hela började relativt oskyldigt, med en insändare från en upprörd läsare till DNs spalt S.U.Ä.U.—Svenska Uteätare-Unionen. Klagomålet rörde fasan att hitta korv i pyttipannan på Operakällarens bakficka.

”För sådant har krögare steglats”, skriver han ”med slokande gaffel”.

Det skulle snart visa sig att den anspråkslösa pytten kunde röra upp starka känslor. De följande dagarna och veckorna tycks Dagens Nyheter ha dränkts av mer eller mindre fyndiga svar. Några publicerades, däribland ett svar från en av tidningens medarbetare, Eld, som kände sig manad att avbryta sin semester för att säga sin mening. ”Tidernas förfall är gräsligt när en—visserligen senkommen—medlem av unionen kan drista sig att rekommendera falukorv i denna rätt.” Eld menar att detta tilltag givetvis skulle göra det till en korvpytt.

De två stridande lägren kan så här i efterhand indelas i De Toleranta (”Medlemmen /…/ har begått ett allvarligt fel i att korv inte ska ingå i pytt. Visst ska så vara fallet.”) and De Renläriga (”Må vi kämpa för pytt utan korv, hr generalsekreterare!”).

Rivaliserande Svenska Dagbladet slösade givetvis ingen tid på att publicera en insändare som skämtade om vad en ”riktig” pyttipanna bestod av på öfre Östermalm. Nå, vad innehöll denna ”absolut läckraste pyttipanna”? Järpe, rapphöns, snöripa, oxfilé, gåslever, och tryffel, förstås. Om man önskade kunde några skedar ”rysk kaviar från Arvid Nordqvist” tillsättas.

Så hur slutade tvisten? Givetvis med ett slag från Tore Wretman från Operakällaren. Han anmärkte (med en något trött ton) att till skillnad från i Frankrike så har vi i Sverige inte kodifierat maträtter. Det gör att det inte finns ett enda korrekt sätt eller någon förteckning på obligatoriska ingredienser. Han betraktar det som en resträtt. Med andra ord—använd vad du har hemma.

Jag är säker på att när dammet lade sig hade alla parter haft ganska roligt, och inget annat än egon kom till skada.

Följderna av pyttipanna-bråket

Pyttipanna tar inte upp särskilt mycket plats i äldre kokböcker. Det är väl inte konstigt—det är trots allt en rätt som består av rester. Pytten har trots allt kallats ”Hänt i veckan” av just den anledningen. Det ligger något flärdfritt i pytten. I en rar kontaktannons från 1953 söker en kvinna en man som ”snällt äter vardagens pyttipanna” men också uppskattar fest. Opretantiös, men tillfredsställande.

Det finns förstås också haute cuisine-varianter som gladeligen använder oxfilé, eller varför inte ”ägg 63°C” som Mathias Dahlgren

Hur man gör en vanlig underbar pyttipanna

Idéen att göra ett recept på en rätt som består av rester känns arrogant och befängd, men här kommer några förslag. Om du vill ha en tjusigare version, använd finare ingredienser och skär bitarna jämt. Annars är ”rustikt” en lagom bra måttstock.

2-3 överblivna kokta potatisar per person
100-150 gr kött per person—överbliven stek, korv (om du törs), skinka, bacon, köttbullar, etc—ta vad du har. Jag är förtjust i kombinationen nötkött och fläsklägg.
1/4 – 1/2 lök per person
Salt och peppar

Till stekningen: smör, eller olja
Till serveringen: förslagsvis inlagda rödbetor och kanske ett stekt ägg. Lite hackad persilja är trevligt till.

1. Tärna potatisen och stek dem i matfett till de är gyllene. Lägg i en skål.
2. Hacka löken i små bitar och stek i matfett till den är gyllene och mjuk. Lägg i potatisskålen.
3. Skär upp köttet och stek till de har brynts och är varma. Lägg i skålen.
4. Stek gärna ett ägg per person och lägg vid sidan.
5. Blanda pyttipannan väl och stek på den så den är varm. Smaka och med salt och peppar.
6. Servera med det stekta ägget på, och inlagda rödbetor (eller till och med ketchup).

Förslag

Om du är otålig (vilket jag ofta är), stek alla ingredienserna i pannan allteftersom du hackat upp dem, och stek dem tillsammans. Börja med det som tar längst tid (oftast potatisen).

”Receptet” ovan är rätt traditionellt. Använd vad du har hemma. Lite kokade rotfrukter är aldrig fel.